Hippieleden: vägen över land till Kabul och Kathmandu

Istanbul i början av 1970-talet. I ett litet kafé ett stenkast från Hagia Sofia hänger en anslagstavla full av handskrivna lappar. Någon har en ledig plats i bilen österut, någon annan lämnar ett meddelande till vänner som ligger en vecka efter. Kaféet heter egentligen Lale, men alla kallar det Pudding Shop. För tusentals unga västerlänningar är det här resan börjar på riktigt.

Det här är första delen i vår serie om hippieleden, på engelska the hippie trail: vägen över land från Europa till Afghanistan, Indien och Nepal som unga människor reste från slutet av 1950-talet fram till 1979. Längs vägen fanns en cannabiskultur som var mycket äldre än resenärerna själva, och en hel del av det vi ser i Europa i dag går att spåra tillbaka hit.

Vad var hippieleden?

Hippieleden var ingen väg på en karta, utan en rutt som formades av dem som reste den. Den började oftast i London, Amsterdam, Köpenhamn, Västberlin eller Paris och gick genom Jugoslavien och Bulgarien till Istanbul. Därifrån fortsatte den genom Turkiet och Iran till Herat, Kandahar och Kabul i Afghanistan, över Khyberpasset till Peshawar och Lahore i Pakistan och vidare in i Indien. Slutmålen hette Delhi, Varanasi, Goa och Kathmandu.

Resenärerna kallade sig sällan hippies. De sa travellers eller freaks, och själva resan kallades helt enkelt the Asia overland trip, enligt CNN:s genomgång av ledens historia.

Den första reguljära bussen gick 1957, långt innan någon pratade om hippies. Bolaget hette Indiaman och körde från London till Calcutta och Bombay. Den första resan tog från mitten av april till början av augusti och kostade 85 pund enkel resa. Under 1960-talet och början av 1970-talet växte strömmen av resenärer. Enligt Afghanistans utrikesministerium, som National Geographic citerar, tog landet emot omkring 90 000 turister om året när det var som mest på 1970-talet.

Pudding Shop: platsen där resan började

Bröderna İdris och Namık Çolpan öppnade Lale Restaurant i Sultanahmet 1957, nära Hagia Sofia. Resenärerna döpte om stället efter puddingarna, och Pudding Shop blev snart den självklara mötesplatsen för den som var på väg österut eller på väg hem.

Bröderna satte upp en anslagstavla där resenärerna kunde lämna meddelanden och hitta skjuts. Det var ledens internet. Där hittade man någon med en ledig plats i bilen, lämnade besked till vänner man tappat bort och fick tips om vägen framåt.

Kaféet finns också med i en av tidens mest kända berättelser. Billy Hayes, vars gripande på Istanbuls flygplats 1970 blev boken och filmen Midnight Express, träffade kontakten för sitt haschköp där. I efterhand har han kallat stället för ”the mecca for all the tourists and hippies”.

Pudding Shop finns kvar på Divan Yolu i dag, som en enkel självservering. Den gamla anslagstavlan sitter fortfarande uppe.

Med buss, egen bil och tummen

Den som hade lite pengar tog bussen. Under 1960- och 70-talen körde minst trettio bolag sträckan. Mest känd blev dubbeldäckaren Albert från London, som gjorde 15 tur och returresor till Calcutta mellan 1968 och 1975. En resa tog omkring 20 dagar åt vardera håll och kostade först 85 pund, senare 125.

Magic Bus började som namnet på en bokningsbyrå i Amsterdam, men blev snart ett samlingsnamn för alla bussar österut. Ungefär 100 dollar och tre veckor från Amsterdam till Kathmandu är siffrorna som brukar nämnas.

Andra köpte en begagnad minibuss och körde själva, och en del sålde bilen på vägen när den gjort sitt. Många liftade. Svensken Christian Jutvik var 21 år när han liftade till Indien och Nepal 1969. Hans dagböcker från resan låg bortglömda tills han hittade dem 2015, och blev sedan boken Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta (2018).

Genom Iran och Afghanistan

Efter Turkiet väntade Iran, med Teheran som sista storstad innan Afghanistan. Herat, första staden efter den iranska gränsen, blev för de flesta det första mötet med Afghanistan.

Afghanistan var ledens hjärta. I Kabul fanns hotell, restauranger och kaféer som levde på resenärerna, och Chicken Street i centrala staden var gatan där allt fanns: afghanska fårskinnsrockar, smycken och gott om hasch.

Hasch hade gjorts i Afghanistan i generationer. Formellt blev det olagligt 1957, men förbudet efterlevdes knappt. Först 1973 kom ett förbud som togs på allvar, enligt historikern Martin Booth med 47 miljoner dollar i stöd från USA. Hur haschkulturen såg ut, och hur afghanska frön och tekniker hamnade i Europa och USA, handlar nästa del om.

Över Khyberpasset till Indien och Nepal

Från Kabul gick vägen via Jalalabad till gränsen och upp över Khyberpasset, det gamla bergspasset mellan Afghanistan och Pakistan. Rick Steves, i dag en av USA:s mest kända reseskribenter, korsade passet med buss den 4 augusti 1978. I dagboken konstaterade han att det rent fysiskt var ett bergspass som alla andra, men att en plats man drömt om i åratal blir något särskilt.

Steves var 23 år och reste sommaren 1978 tillsammans med vännen Gene Openshaw, från Istanbul till Kathmandu. Hans dagbok på omkring 60 000 ord låg orörd i över 40 år innan den blev boken On the Hippie Trail (2025). Han var bland de sista som hann göra resan.

I Pakistan väntade Peshawar och Lahore, och sedan Indien. Där spred sig resenärerna: till Delhi och Varanasi, söderut mot stränderna i Goa eller norrut till Kathmandu. I Kathmandu såldes hasch öppet i licensierade butiker på Freak Street fram till 1973. Om Nepal, Indien och Goa handlar del tre.

Paret som skrev ner vägen

Den 4 juli 1972 lämnade Tony och Maureen Wheeler London i en gammal minibuss som de köpt för 65 pund. De hade med sig mat, kokkärl, reservdelar, sovsäckar och ett gammalt tält. Bilen tog dem till Afghanistan, där de sålde den i Kabul och fortsatte med det som råkade dyka upp. Strax efter jul samma år kom de fram till Sydney med 27 cent kvar.

I Sydney skrev de ner det de lärt sig. Across Asia on the Cheap kom 1973, 94 häftade sidor med ljusblå pärmar. Boken vände sig till dem som, med parets egna ord, hade ”dropped out of the nine to five rat race”. Den blev starten på Lonely Planet, ett av världens största förlag för reseguider.

1979: året då vägen stängdes

Vägen stängdes inte på en dag, utan i flera steg. I april 1978 tog kommunisterna makten i Afghanistan genom en kupp. Den 16 januari 1979 lämnade shahen Iran, och den 11 februari föll monarkin. Efter revolutionen blev det svårt för västerländska resenärer att ta sig genom landet.

I slutet av december 1979 gick sovjetiska trupper in i Afghanistan, och i september 1980 bröt kriget mellan Iran och Irak ut. Samtidigt hade flygresorna blivit billigare. Den som ville till Indien kunde flyga, och vägen över land blev aldrig vad den varit.

Från Pudding Shop till dagens backpackers

Hippieleden varade i ungefär tjugo år, men spåren syns fortfarande. Backpackerkulturen, vandrarhemmen och guideböckerna går rakt tillbaka till minibussen som lämnade London 1972. Och på Divan Yolu i Istanbul serveras det fortfarande pudding.

Det som tog sig hem längs vägen var inte bara minnen. Resenärerna mötte en cannabiskultur som var mycket äldre än de själva: hur hasch gjordes för hand i Himalaya, hur de afghanska haschmakarna arbetade och frön från bergen i Afghanistan och Pakistan. En del stannade i åratal och lärde sig hantverket på plats. Nederländskan Mila Jansen körde österut 1968 och blev kvar i fjorton år. Fransmannen Frenchy Cannoli arbetade åtta säsonger i Parvatidalen i Indien. Båda tog med sig kunskapen hem och var med och formade den haschkultur som finns i dag. Deras historier får egna artiklar i serien.

Tidslinje

• 1957: Pudding Shop öppnar i Istanbul. Indiaman kör sin första buss från London till Indien. Hasch blir formellt olagligt i Afghanistan.
• 1968: Dubbeldäckaren Albert börjar köra London-Calcutta. Mila Jansen kör österut.
• 1969: Svensken Christian Jutvik liftar till Indien och Nepal.
• 1972: Tony och Maureen Wheeler reser från London till Sydney.
• 1973: Across Asia on the Cheap ges ut. Afghanistan förbjuder cannabis och Nepal drar in haschbutikernas licenser.
• 1978: Kupp i Afghanistan i april. Rick Steves reser leden under sommaren.
• 1979: Revolutionen i Iran i februari. Sovjetiska trupper går in i Afghanistan i december.

Fler delar i serien

Serien om hippieleden består av fem delar:

• Del 1: Hippieleden: vägen över land till Kabul och Kathmandu (den här artikeln)
• Del 2: Afghanskt hasch och hippieleden: Kandahar, Kabul och Chicken Street
• Del 3: Freak Street, Himalaya och Goa: hippieledens slut i Nepal och Indien
• Del 4: Hantverket bakom haschet: från handgnidet charas till sikt och isvatten
• Del 5: Hippieledens arv: fröbanker, smugglare och kampen för hampan

Läs också vårt porträtt av Frenchy Cannoli, som lärde sig göra charas i Himalaya.

Källor

• Wikipedia. Hippie trail.
• Neild, B. CNN. The Hippie Trail: An interactive history of the road trip that inspired Lonely Planet.
• Wikipedia. India-United Kingdom bus routes.
• Museum of Travel. Magic buses and the hippie trail.
• Hürriyet Daily News (2020). Hippies revisit iconic Istanbul Pudding Shop.
• Atlas Obscura. Pudding Shop (Lale Restaurant).
• John Henderson. The Pudding Shop.
• National Geographic. Afghan tour guides look for new ways to share their culture.
• Afghanistan Analysts Network. The Myth of Afghan Black: A cultural history of cannabis cultivation and hashish production in Afghanistan.
• Steves, R. My 1978 Hippie Trail Journal: The fabled Khyber Pass from Kabul to Pakistan.
• Steves, R. (2025). On the Hippie Trail: Istanbul to Kathmandu and the Making of a Travel Writer. Hachette.
• Forbes (2025). Travel expert Rick Steves’ coming-of-age memoir On the Hippie Trail.
• Literary Hub. How Lonely Planet founders Tony and Maureen Wheeler revolutionized the way we travel.
• Wheeler, T. Across Asia on the Cheap.
• Jutvik, C. (2018). Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta. Books on Demand.
• Wikipedia. Iranian revolution.
• Wikipedia. Soviet-Afghan War.
• Britannica. Iran-Iraq War.

Toppbild: Pudding Shop i Istanbul 1982. Foto: Mike McBey, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons.