Freak Street, Himalaya och Goa: hippieledens slut i Nepal och Indien

Freak Street i Kathmandu, haschbutikerna med licens, charas från Himalaya och stränderna i Goa. Del tre i vår serie om hippieleden.
Parvatidalen i Himachal Pradesh
Innehåll

Kathmandu, den 27 juni 1973. Fotografen Roger McLassus står framför en tegelfasad i gamla stan och tar en bild. Ovanför dörren hänger en skylt: Eden Hashish Centre. Det är en laglig butik, med licens från staten, och den säljer hasch och ganja öppet till vem som helst som kommer in från gatan. Tre veckor senare är alla licenser indragna.

Det här är tredje delen i vår serie om hippieleden. Här kommer vi fram till vägens slut, till Nepal och Indien. Till Freak Street i Kathmandu, till bergsbyarna i Himalaya där charas gnids fram för hand, och till stränderna i Goa. Det var hit många av resenärerna var på väg hela tiden, och det var här en del av dem stannade.

I korthet

  • I Kathmandu såldes hasch och ganja i butiker med licens från staten fram till den 16 juli 1973.
  • Freak Street i gamla Kathmandu var hippieledens slutstation från mitten av 1960-talet.
  • Cannabis har en plats i hinduisk tradition genom guden Shiva, och under festivalen Shivaratri tolereras den fortfarande vid templet Pashupatinath.
  • I Himalaya gnids charas fram för hand ur levande plantor, en teknik som resenärer som Mila Jansen och Frenchy Cannoli lärde sig på plats.
  • Goa blev strändernas slutstation, med Anjuna och dess loppmarknad som centrum.
Eden Hashish Centre, en laglig haschbutik i Kathmandu 1973
Eden Hashish Centre i Kathmandu den 27 juni 1973, tre veckor innan licenserna drogs in. Foto: Roger McLassus, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Freak Street: där vägen tog slut

Gatan heter egentligen Jhochhen Tole och ligger alldeles intill Durbar Square i gamla Kathmandu. Från mitten av 1960-talet fylldes den av resenärer från väst, och den fick snart det namn som den fortfarande är känd under. Här fanns billiga logement, som City Lodge där en natt kostade sex rupier, och små kaféer och pajbagerier som också sålde haschkakor.

Ett av kaféerna, Snowman Café, öppnade 1965 och finns kvar än i dag. Grundaren Ram Prasad Manandhar har beskrivit resenärerna han mötte med tre korta meningar: ”They were everywhere. Always high. Sometimes naked.”

Haschbutiker med licens

Att hasch kunde säljas öppet var ingen slump. Nepal hade ett eget licenssystem, som reglerades i en lag om berusningsmedel från 1961. Butikerna betalade för sina licenser, och enligt senare uppgifter gav systemet staten omkring 100 000 dollar om året.

Den 16 juli 1973 drogs alla licenser för odling och försäljning in genom en förordning. Beslutet kom efter påtryckningar från USA, där president Nixon hade utsett droger till ”public enemy number one”. Den 22 september 1976 kom sedan lagen om narkotiska preparat som förbjöd cannabis helt, och som fortfarande gäller.

Förbudet var bara en av flera förändringar. Inför kung Birendras kröning i februari 1975 städades staden upp, visumen kortades och en del resenärer utvisades. ”All of a sudden the hippies were gone”, minns Raju Manandhar från Snowman Café. När vägen över land stängdes 1979 kom de inte heller tillbaka.

Glasburkar med varor i en haschbutik i Kathmandu 1973
Varor i en haschbutik i Kathmandu 1973. Foto: Richard Weil, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Shiva, sadhuerna och Shivaratri

Resenärerna kom inte till ett land utan cannabiskultur. I hinduisk tradition förknippas plantan med guden Shiva, och de vandrande asketerna, sadhuerna, har länge rökt charas i en chillum, en rak lerpipa, som en del av sin andliga praktik.

Det syns tydligast under festivalen Maha Shivaratri vid templet Pashupatinath i Kathmandu. Då tillåter polisen fortfarande ett begränsat bruk av cannabis bland sadhuerna, som Euronews uttryckte det: ”For one day at least, tradition takes priority over the law.” Fram till 1995 delade templets stiftelse till och med ut beslagtagen cannabis till sadhuerna, tills kung Birendra satte stopp för det. I Indien dricks dessutom bhang, en dryck gjord på cannabisblad, under högtiderna Holi och Shivaratri.

Sadhuer vid templet Pashupatinath i Kathmandu
Sadhuer vid Pashupatinath under Shivaratri. Foto: Gaurav Dhwaj Khadka, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Charas från Himalaya

Längre västerut, i den indiska delstaten Himachal Pradesh, görs hasch på ett annat sätt än i Afghanistan. Där siktas inga torkade plantor. I stället gnids de blommande topparna på levande plantor mellan handflatorna tills kådan fastnar på händerna och kan rullas ihop till charas.

Parvatidalen och bergsbyn Malana blev kända för sitt charas. Malana styrs fortfarande av ett byråd i guden Jamlu Devtas namn, och utomstående får inte röra vid bybor eller tempel. När resenärer från väst började komma hit på 1970-talet blev dalen en egen liten slutstation på leden. Enligt författaren Harley Rustad var det en italienare kallad Glenu som i slutet av 1970-talet började göra charas i större skala i dalen.

Det var här och i Nepal som några av resenärerna lärde sig hantverket på riktigt. Nederländskan Mila Jansen lärde sig gnida charas under sina år i Himalaya. Fransmannen Frenchy Cannoli arbetade åtta säsonger i Parvatidalen och bodde ibland i grottor. Båda tog med sig kunskapen hem, och deras historier får egna artiklar i serien.

Lagen som kom i Indien

Indien hade fått ett ovanligt undantag när FN:s narkotikakonvention antogs 1961. Eftersom cannabis var en del av landets religiösa och sociala liv fick Indien och några av grannländerna 25 år på sig att avveckla det icke-medicinska bruket.

Den 14 november 1985 trädde Indiens narkotikalag NDPS i kraft, och charas och ganja blev olagliga. Lagen omfattar kåda och blommande toppar, men inte blad och frön. Därför är bhang fortfarande lagligt, och i flera delstater finns det statligt licensierade bhangbutiker än i dag.

Goa: strändernas slutstation

För många resenärer var målet inte bergen utan havet. I mitten av 1960-talet kom amerikanen Yertward Mazamanian, känd som Eight Finger Eddie, till Goa och slog sig så småningom ner i Anjuna. Han brukade kalla sig ”the first freak in Goa”. Efter honom kom fler, och Anjuna blev en av ledens mest kända slutstationer.

1975 startade Eddie den loppmarknad i Anjuna där resenärerna sålde och bytte saker med varandra för att ha råd att stanna. Marknaden finns kvar än i dag. Mot slutet av 1960-talet kom också Gilbert Levey, mer känd som Goa Gil, från San Francisco. I början av 1980-talet började han hålla nattliga fester med elektronisk musik på stränderna, och ur dem växte genren goa trance fram.

Loppmarknaden i Anjuna i Goa
Loppmarknaden i Anjuna, som Eight Finger Eddie startade 1975. Foto: Vyacheslav Argenberg, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons.

Kathmandu i populärkulturen

Bilden av Kathmandu som slutmål spreds långt utanför leden. 1969 kom den franske författaren René Barjavels roman Les Chemins de Katmandou och filmen med samma namn, med Jane Birkin i en av huvudrollerna. Filmen sågs av 1,6 miljoner människor på franska biografer. Året därpå sjöng Cat Stevens ”Katmandu”, och 1975 kom Bob Segers låt med samma namn.

I Kathmandu bodde också poeten och fotografen Ira Cohen, som under 1970-talet gav ut dikter av bland andra Gregory Corso och Paul Bowles på sitt förlag Bardo Matrix. På svenska skrev reseskildraren Tomas Löfström om vägen dit i boken Vägen till Kathmandu från 1975.

Nepal i dag

Freak Street är i dag en lugn gata med gästhus och souvenirbutiker, i skuggan av turistkvarteren i Thamel. Men frågan om cannabis har kommit tillbaka. Sedan 2020 har flera förslag om legalisering lagts fram i Nepals parlament, och i maj 2024 meddelade finansministern att medicinsk cannabis skulle bli lagligt.

I juli 2026 antog provinsen Gandaki enhälligt en lag som tillåter licensierad odling för medicinska och industriella ändamål, med en gräns på 0,3% THC för industrihampa. Lagen från 1976 gäller fortfarande på nationell nivå, och bruk utan medicinskt syfte är fortfarande olagligt. Men för första gången på över femtio år rör sig Nepal tillbaka mot det land som resenärerna en gång mötte.

En kultur som överlevde resenärerna

Freak Street, sadhuerna vid Pashupatinath, charas från Parvatidalen och loppmarknaden i Anjuna. Vid vägens slut fanns en cannabiskultur som var äldre än resenärerna och som har överlevt dem. Det handgnidna charaset blev en av förebilderna för den haschkultur som senare växte fram i Europa, och det är där nästa del börjar: hantverket, från handgnidet charas till sikt och isvatten.

Fler delar i serien

Det här är del tre av fem i vår serie om hippieleden:

Läs också vårt porträtt av Frenchy Cannoli, som lärde sig göra charas i Himalaya.

Vad var Freak Street?

Freak Street, egentligen Jhochhen Tole, är en gata i gamla Kathmandu som från mitten av 1960-talet blev samlingsplats för resenärerna på hippieleden. Där fanns billiga logement, kaféer och butiker som sålde hasch med licens från staten fram till 1973.

När förbjöds cannabis i Nepal?

Licenserna för odling och försäljning drogs in den 16 juli 1973, efter påtryckningar från USA. Ett totalförbud kom med en ny lag den 22 september 1976, och den gäller fortfarande på nationell nivå.

Vad är charas?

Charas är hasch som görs genom att man gnider de blommande topparna på levande cannabisplantor mellan handflatorna tills kådan fastnar. Tekniken används framför allt i Himalaya, till exempel i Parvatidalen och Malana i Indien.

Källor

Toppbild: Parvatidalen i Himachal Pradesh. Foto: Methemfetamine, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons.

Från artikeln
Läs vidare

Relaterade artiklar

Alla artiklar →
Rulla till toppen