Afghanskt hasch och hippieleden: Kandahar, Kabul och Chicken Street

Kandahar, vintern 1967. Två unga amerikaner, Travis Ashbrook och Ricky Bevans, går runt på fruktmarknaden när en man som heter Nazrullah Tokhi kommer fram och frågar om de vill köpa hasch. Han tar med dem till sin bror Hayatullahs klädaffär. När affären är klar har amerikanerna bytt bort sin trasiga Ford Taunus mot omkring 50 kilo hasch.

Mötet blev början på en av de mest kända smugglingshistorierna från hippieleden. Men haschet som Ashbrook och Bevans köpte var inget som hippies hade hittat på. Det var resultatet av ett hantverk som fanns i Afghanistan långt innan de första bussarna kom. I den här andra delen av vår serie om hippieleden handlar det om landet där leden var som tätast, och om haschkulturen där.

Ett hantverk äldre än hippierna

Siktningen av cannabis i Afghanistan går troligen tillbaka till 1800-talet, enligt en genomgång av Afghanistan Analysts Network, en oberoende forskningsorganisation i Kabul. Under 1800-talets början var landet främst en transitväg. Hasch från Buchara i Centralasien fraktades söderut via Mazar-e Sharif till Kabul och vidare till Peshawar.

När Kina förbjöd hampa 1934 började afghanerna själva göra hasch i större mängder för export. Kvaliteten var till en början ojämn. Indiska rapporter från 1940-talet beskrev afghanskt charas som uppblandat. Det var först på 1970-talet som produktionen gick från småskaligt hemhantverk till export i stor skala till Europa och Nordamerika.

Hasch hade också en plats i det afghanska samhället, även om den var omstridd. I Balkh i norr inrättade den sufiske helgonmannen Baba Qu-ye Mastan i början av 1900-talet ett rökhus vid sin grav. Samtidigt var den som rökte regelbundet stämplad som charsi, ett ord med dålig klang. Ett gammalt talesätt lyder ungefär: rök, rök, så att du glömmer din sorg.

Så gjordes afghanskt hasch

Afghanskt hasch var ett vinterhantverk. Plantorna skördades mellan oktober och januari, och kådan togs fram i slutet av december och i januari, när det var kallt. Så beskriver FN:s narkotikabyrå UNODC metoden i sin stora kartläggning av cannabis i Afghanistan från 2009.

De torkade plantorna slogs, och pulvret siktades genom ett tyg som spändes över en lutande träram. Det som föll igenom kallades garda. Siktningen upprepades, och varje omgång gav en lägre grad: första garda var bäst, sedan kom andra och tredje. I norr, runt Balkh och Badakhshan, höll odlarna ofta den första gardan för sig, vilket gav mindre men bättre hasch. I söder och öster blandades omgångarna oftare.

Sedan skulle pulvret bli hasch. I söder pressades och gneds gardan för hand, och sämre pulver kunde fuktas med lite vatten och värmas över svag eld tills det blev formbart. I norr fanns en metod som kallas jooshi, där högkvalitativ garda värmdes och pressades för hand till en grönbrun produkt. Hur det här hantverket utvecklades och kom till Europa handlar del fyra i serien om.

Myten om Afghan Black

I väst blev Afghan Black ett namn som alla kände till. Ursprunget är oklart. Den ryske botanikern Nikolaj Vavilov beskrev 1924 en svartaktig hampa från Afghanistan, och om namnet kommer därifrån är, som Afghanistan Analysts Network skriver, en fråga för historiska spekulationer. Det som är säkert är att det var hippierna som gjorde Afghan Black till ett varumärke.

Ryktet var redan etablerat i början av 1970-talet. I ett telegram från USA:s ambassad i Kabul 1971 konstaterade diplomaterna att afghanskt hasch hade ”an especially high reputation among world travellers”.

Kabul och Chicken Street

För resenärerna på hippieleden var Kabul målet för en lång etapp och en plats att vila på. Tiotusentals västerlänningar kom varje år under 1970-talet. Det fanns billiga hotell, restauranger och tehus, och på Green Hotel hölls fester som blev omtalade.

Chicken Street i centrala Kabul var gatan som alla kände till. Här fanns butiker, enkla hotell och restauranger om vartannat, och man kunde köpa afghanska pälsrockar, armband och, som en engelsk tidning senare sammanfattade det, gott om hasch. På Sigi’s på Chicken Street bytte resenärerna information om vägen vidare. Gul Agha Karimi, som drev en campingplats i Kabul, mindes långt senare: ”All the hippies knew me.”

Brotherhood of Eternal Love: från Kandahar till Kalifornien

Ashbrook och Bevans tillhörde Brotherhood of Eternal Love, en grupp som John Griggs hade grundat i mitten av 1960-talet och som från 1967 hade sin bas i Laguna Beach i Kalifornien. Efter mötet i Kandahar blev bröderna Tokhi deras leverantörer.

Enligt journalisten Nicholas Schous bok Orange Sunshine gömdes haschet bland annat i folkvagnsbussar som skeppades till Kalifornien, och senare även i urholkade surfbrädor. Uppgifterna bygger till stor del på intervjuer med Ashbrook själv. Brotherhood blev en av de första som förde afghanskt hasch till USA i stor skala.

Gruppen var också känd för annat. 1970 betalade den för att få Timothy Leary utsmugglad ur fängelset. Den 5 augusti 1972 slog polisen till mot Brotherhood i Kalifornien, Oregon och på Hawaii, beslagtog omkring 2,5 ton hasch och grep dussintals personer. Brotherhood får ett eget porträtt i serien.

Fröna som blev kvar

Det som kom från Afghanistan var inte bara hasch. Enligt forskarna Robert C. Clarke och Mark Merlin nådde afghanska frön Nordamerika och Europa flera gånger från slutet av 1970-talet och under 1980-talet. Plantorna hade bredare blad än de sorter som odlades i väst, och det var då odlarna började kalla de äldre sorterna sativa och de afghanska indica.

Genomslaget blev stort. Redan i mitten av 1980-talet hade enligt Clarke och Merlin den allra största delen av den fröfria cannabis som odlades i Nordamerika afghanskt påbrå. Samtidigt började de första fröföretagen i Nederländerna sälja utvalda sorter. Nederländaren Ben Dronkers, som senare grundade Hash Marihuana & Hemp Museum i Amsterdam, har berättat att han i början av 1970-talet tog med sig frön hem från Pakistan.

Förbudet och kriget

Formellt hade cannabis varit förbjudet i Afghanistan sedan 1957, men förbudet efterlevdes knappt. 1973 förbjöd kung Zahir Shah både cannabis och opium, enligt flera källor med 47 miljoner dollar i stöd från USA. Samma sommar, den 17 juli 1973, avsattes kungen i en kupp medan han var i Italien.

Förbudet stoppade inte produktionen. Afghanistan Analysts Network uppskattar att landet producerade mellan 150 och 400 ton hasch om året under andra halvan av 1970-talet. En del av handeln flyttade till Pakistan. I april 1978 tog kommunisterna makten i en kupp, något som den svenske fotografen Sten-Åke Sändh såg på plats i Kabul. I december 1979 gick sovjetiska trupper in i landet, och hippieledens tid i Afghanistan var över.

Afghanistans spår i dagens cannabis

Kabul i dag är en helt annan stad än den resenärerna mötte. Men spåren av det afghanska haschet syns fortfarande: i begreppet Afghan Black, i den genetik som finns i en stor del av dagens cannabis och i det hantverk med siktning och handpressning som fortfarande används. Människor som Mila Jansen och Frenchy Cannoli tog den kunskapen vidare, och deras historier får egna artiklar i serien.

I nästa del fortsätter vi österut, över Khyberpasset, till Nepal och Indien: Freak Street i Kathmandu, charas från Himalaya och stränderna i Goa.

Tidslinje

• 1800-talet: Hasch från Buchara fraktas via Mazar-e Sharif och Kabul till Peshawar. Siktningen i Afghanistan tar troligen form.
• 1924: Nikolaj Vavilov beskriver en svartaktig afghansk hampa.
• 1934: Kina förbjuder hampa, och afghanerna börjar göra hasch för export.
• 1957: Cannabis blir formellt förbjudet i Afghanistan.
• 1967: Brotherhood of Eternal Love gör sin första affär med bröderna Tokhi i Kandahar.
• 1972: Polisen slår till mot Brotherhood den 5 augusti.
• 1973: Zahir Shah förbjuder cannabis och opium. Kungen avsätts i en kupp den 17 juli.
• 1978: Kommunisterna tar makten i april.
• 1979: Sovjetiska trupper går in i Afghanistan i december.
• Sent 1970-tal och 1980-talet: Afghanska frön når Nordamerika och Europa.

Fler delar i serien

Det här är del två av fem i vår serie om hippieleden:

• Del 1: Hippieleden: vägen över land till Kabul och Kathmandu
• Del 2: Afghanskt hasch och hippieleden: Kandahar, Kabul och Chicken Street (den här artikeln)
• Del 3: Freak Street, Himalaya och Goa: hippieledens slut i Nepal och Indien
• Del 4: Hantverket bakom haschet: från handgnidet charas till sikt och isvatten
• Del 5: Hippieledens arv: fröbanker, smugglare och kampen för hampan

Läs också vårt porträtt av Frenchy Cannoli, som lärde sig göra charas i Himalaya.

Källor

• Bjelica, J. och Foschini, F. (2019). Afghanistan Analysts Network. The Myth of Afghan Black (1): A cultural history of cannabis cultivation and hashish production in Afghanistan.
• Foschini, F., Bjelica, J. och Ali, O. (2019). Afghanistan Analysts Network. The Myth of Afghan Black (2): The cultural history of hashish consumption in Afghanistan.
• UNODC (2010). Afghanistan Cannabis Survey 2009.
• Clarke, R. C. och Merlin, M. D. (2016). Cannabis Domestication, Breeding History, Present-day Genetic Diversity, and Future Prospects. Critical Reviews in Plant Sciences, 35. doi:10.1080/07352689.2016.1267498.
• U.S. Department of State, Office of the Historian. Foreign Relations of the United States, 1969-1976, Vol. E-7, dokument 355.
• Obert, M. (2010). The Caravan. Camping in Kabul.
• Caryl, C. (2013). HuffPost. Strange Rebels (utdrag).
• Wikipedia. Chicken Street.
• Wikipedia. Brotherhood of Eternal Love.
• Bradford, J. (2024). World Religions and Spirituality Project. Brotherhood of Eternal Love.
• Laguna Beach Indy. Drugs and debauchery.
• Schou, N. (2010). Orange Sunshine: The Brotherhood of Eternal Love and Its Quest to Spread Peace, Love, and Acid to the World. Thomas Dunne Books.
• Wikipedia. Cannabis in Afghanistan.
• Wikipedia. 1973 Afghan coup d’état.
• Sändh, S.-Å. Fotosidan. Afghanistan 1978: Saur-revolutionen.
• Hash Marihuana & Hemp Museum. About us.

Toppbild: Kabul 1974. Foto: Wendy Tanner, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons.